Idag är det påskafton, och när jag va liten va det än så stor sak att leta fram äggen fyllda med godis och pynta påskriset med olika färgglada fjädrar. Sminka sig och kancka dörr i hopp om att få pengar istället för godis haha.

Påskafton 2003 så va det en annorlunda påskafon för mig. Det va den påskaftonen jag fick det störta påskägget någonsin.

Va i stallet från klockan 09.00 fixade hennes box och höet, skrev hennes namn på höpåsar och hinkar, fixade iordning en sadel och tränshängare åt henne mm. Väntade och väntade så sjukt förväntansfullt på lasten. Klockan 21.30 kom hon jag kommer än idag ihåg känslan av just den förväntan och pirret i magen när jag såg transporten. Jag skulle få en egen ponny, vare verkligen sant? att efter allt tjat på varenda jul och födelsedag samt en massa extra tjat varenda gång vi va på ridskolan? Att jag Helen äntligen skulle komma till alla tävlingar med en egen ponny?

Kunde knappt fatta det. Vi öppnade transporten och där stog hon, en SUPER mager liten ängslig ponny som va helt matt i pälsen som därimot hade ett ÖPPET SÅR i buken? Va detta min dröm ponny? Det visade sig senare att Rosie aldrig blivit transporttränad och att det va första gången hon åkt transport. Hon åkte i 7 timmar utan vatten och hö:S ? Med ett öppet sår. Det visade sig att hon heller inte va inriden hon kunde inget. Mamma hade ordnat allt och Rosie skulle få åka tillbaka men nej jag vägrade jag skulle ha henne kvar. Efter flera års av slit och träning så va hon klar. Jag tävlade med Rosie och har bla kommit 2a i km i både hoppning och dressyr, tävlat LA hoppning med placering, har tränat för lotta och micke schultz med goda ord om Rosie.

Rosie är den lyckligaste tiden i mitt liv och hon va och är fortfarande en stor del av mig, Jag älskar den ponnyn så sjukt cp mycket. Hon är speciell, det är något i hennes ögon. Hon är min stolthet min trofee. Idag gör hon en annan liten tjej super lycklig som jag va den dagen och i 7år framöver.